3 saker jag saknar om Old School Videospel

Tiderna förändras, och jag förstår det; men betyder det att jag inte längtar efter de gamla dagarna? Jag kan inte vara den enda som saknar några saker om de goda gamla dagarna av videospel, en tid då sakerna var enklare. En tid när fuzzy valphundar och regnbågar flödade, och alla var glada. Det är inte att säga att jag inte älskar moderna dataspel, för att jag självklart gör det, eftersom jag skriver en veckokolumn där de flesta av spelen är nyare titlar. Ändå ser jag tillbaka till min barndom och jag känner ett släkt band med några av dessa gamla spel.

Det finns saker om äldre spel som suger, men positiva överväger de flesta negativen, och ibland saknar jag de enklare tiderna. Jag är säker på att många av dina yngre läsare inte kommer att ana varför vi gamla fogies saknar de bra gamla spelen med skitgrafik och nästan inga historier, men jag kan hjälpa dig att få en klar förståelse för varför vi saknar den gamla skolan. För mina andra gamla girzers, låt oss ta en tur ner på minnesfältet och återuppleva det som var så bra tillbaka på dagen.

Svårighet

I gamla tider var spel svårt. Visst kan spelen ha varit bara 2 timmar lång, men när du måste prova 1000 gånger för att slå den blir det mycket längre och en miljon gånger mer tillfredsställande än de flesta spelen där ute idag. Känslan av att spela en hård chef upprepade gånger i ett spel som Contra är något som dagens spel sällan försöker duplicera.

Videospel idag handlar om att berätta en bra historia. De är fyllda med biografiska scener, dialog och karaktärer som verkar som riktiga människor. Det här är bra, men det är så sällsynt att se ett spel där hela poängen bara är för att överleva. Därefter kunde spel inte förlita sig på att du bara kunde leva en historia, de var tvungna att skapa sin kul med en känsla av prestation genom att göra något oerhört svårt, och det är något som är mycket missat med moderna videospel.

Mindre betoning på att vara vacker och mer inriktade på mekanik

Tillbaka på dagen, alla dessa “bra gamla spel” såg ut som skit. Det var aldrig en tävling mellan spel för att se vem som kunde driva hårdvaran till sina gränser och göra det snyggaste utseendet. Därefter handlade allt om vem som kunde göra det roligaste videospelet. Ingen bryr sig om dina sprites hade lite extra pop på sin grafik; allt vi brydde oss om var om spelet hade bra mekanik.

Det var en härlig tid där videospelstudior inte behövde investera miljontals dollar i avancerade motion capture-enheter och 3D-rendering. Istället spenderade de all sin tid på hur man tog hårdvaran som de hade och släckte ett spel som var utmanande och roligt.

Jag gillar bra grafik lika mycket som nästa person, men jag gillar inte när en spelutvecklare tydligt var mer oroad över att utveckla sin konst än de var själva spelet. Trots allt spelar vi spel för skojs skull, och kul bör alltid vara den främsta prioriteten för spelutvecklare.

Ingen handhållning

Idag, när du först startar nästan vilket spel som helst, måste du spela igenom någon form av massiv handledning som bryter ner och förklarar hur man gör varje liten sak i spelet. Tillbaka på dagen fanns det inte. En del av det roliga att spela ett spel försökte ta reda på hur mycket du skulle göra någonting. Du vandrade runt mållöst, du dog mycket, men i slutändan tänkte du ut hur man spelar spelet själv.

Det var så otroligt tillfredsställande. Ett spel som Mario, som är ett av de mest universellt spelade videospel någonsin, hade ingen handhållande process. Du tryckte bara “Start” och drogs in i världen, tvungen att räkna ut vad man skulle göra på egen hand.

Om Mario kom ut idag skulle den första nivån bestå av tips som, “tryck på A för att hoppa” och “den sköldpaddan är dålig, du borde inte låta honom röra dig.” Sunt förnuft bör säga att sköldpaddan är dålig, men det räcker inte för de flesta moderna spel. När jag spelade Mario var jag någonstans runt 4 år, men lyckades jag brute force mig igenom det. Jag lärde mig när jag gick, och jag räknade ut hur man slog spelet.

Hittills är det en av de mest tillfredsställande upplevelserna i mitt spelliv att slå den ursprungliga Mario på egen hand, och jag är rädd för att den nya generationen spelare aldrig får uppleva något sådant.

Slutsats

Som jag sa tidigare älskar jag moderna videospel. Jag önskar bara att utvecklare skulle ta några ledtrådar från de goda gamla spelen som kom före och föra dem till nya spel. Nästa generations spelare saknar mycket av spänningen och utmaningen som vi fick uppleva när vi kom upp och lärde sig repen att vara en spelare.

Vad saknar du om äldre skolvideospel? Låt oss veta i kommentarerna!

Utforska mer om: Retro Gaming.